S K Å N E T J E J E R N A

Alla säger till mig att jag måste gå vidare i mitt liv och glömma mitt förflutan men det är inte så enkelt som det låter det är nästan omöjligt. Mitt förfluna kommer vara med mig hela mitt liv när jag tittar tillbaka kommer jag bara se sorg och tårar. Jag kommer se en ung tjej som gjorde allt för att passa in men misslyckades totalt.
När jag kom tillbaka till 5:an efter sommar lovet hade jag lagt på mig en del i vikt men inte mycket och så hade jag förlorat min allra bästa vän. Vi hade blivit ovänner över något jag inte minns och när vi kom tillbaka efter sommaren tog alla mina vänners hennes parti och jag blev ensam. Men där var en vän som var där för mig oavsett vad och jag är så tacksam för det. Men i 5:an och 6:an blev jag psyk mobbad kallar jag det. Dem kallade mig alla sorters ord bland annat att jag var ful och tjock. Så när vi skulle börja 7:an var jag så glad för jag trodde jag kunde lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Men så blev det inte. där blev det värre och det var en kille vid namn Simon som jag minns mest. Varje lektion skulle han vända sig till mig och titta mig i ögonen och säga: "Fy fan vad ful du är" jag kom alltid på en feedback som t.ex. "Ska du säga?" men jag blev ändå sårad och jag hade inget självförtroende alls. Då sommaren till 8:an prata mina föräldrar med mig att det kanske är bäst att jag går ner i vikt om jag vill slippa detta och jag är så tacksam att de gjorde det för jag gick ner 16 kg i vikt och mådde bättre än någonsin och var nöjd över mitt utseende och jag trodde att skolan skulle gå mycket bättre. Men det gjorde det inte. Jag hade bara en vän i klassen men jag hade flera i andra skolor men bara i klassen hade jag en för alla såg mig fortfarande som tjocka Rebecca och ingen ville vara vän med mig och jag var för sårbar för att kunna lita på någon annan. I åttan så höll simon fortfarande på och jag minns på skolfotot så satt jag och han stod bakom mig och genom hela fotograferingen slog han sitt knä i min rygg om och om igen. Jag sa till han hela tiden men han struntade i det och det gjorde alla andra också. Ingen hjälpte en och jag förstår än idag inte varför. Detta är säkert för er ingenting men för mig var det mycket för jag var så sårbar och rädd att jag vågade inte göra något alls.
I 9:an slutade Simon och bytade klass och då trodde jag att jag kunde njuta av min sista tid på högstadiet men då kom en annan kille till klassen : Abdul. Han började hålla på ännu mer än Simon och varje gång han satt framför mig gjorde han något, han betedde sig som om jag var ett djur i bur och han kunde hålla på hur mycket han ville. Så när vi slutade nian var jag lycklig. Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv innan men jag var även nervös över gymnasiet för skulle de acceptera mig där eller göra något ännu värre. Detta oroa jag mig mycket över men gymnasiet är det bästa som hänt mig.

Jag är så tacksom för de vänner jag fått för de har förändrat mitt liv. Men när alla andra tittar tillbaka på sin högstadie tid och säger hur roligt de hade det ser jag tillbaka på hur rädd och sårad jag var och det gör mig ledsen. Detta är inget jag bara kan lämna och gå vidare utan detta kommer vara med mig resten av livet jag får bara göra det bästa av det. Allt detta gjorde mig till den person jag är idag.
Jag vill bara gå vidare i livet men här om dagen träffade jag på Abdul och han hånlog mot mig och det kändes som jag var tillbaka på högstadiet igen och då insåg jag. Jag kommer aldrig komma ifrån detta oavsett hur mycket jag än försöker. Jag har blivit mobbad 5-6 år och då vill folk jag ska glömma det på ett halvår!! Det går inte!

Mobbning ska inte finnas det är hemskt oavsett om det är psykiskt, fysiskt eller på nätet det är hemskt man förstör människors liv. Vi måste börja stå emot och säga: STOPP!!!

Om ni varit med om något sånt här så kontakta mig så kan vi prata om det. Min mail är: [email protected]