S K Å N E T J E J E R N A

Alla säger till mig att jag måste gå vidare i mitt liv och glömma mitt förflutan men det är inte så enkelt som det låter det är nästan omöjligt. Mitt förfluna kommer vara med mig hela mitt liv när jag tittar tillbaka kommer jag bara se sorg och tårar. Jag kommer se en ung tjej som gjorde allt för att passa in men misslyckades totalt.
När jag kom tillbaka till 5:an efter sommar lovet hade jag lagt på mig en del i vikt men inte mycket och så hade jag förlorat min allra bästa vän. Vi hade blivit ovänner över något jag inte minns och när vi kom tillbaka efter sommaren tog alla mina vänners hennes parti och jag blev ensam. Men där var en vän som var där för mig oavsett vad och jag är så tacksam för det. Men i 5:an och 6:an blev jag psyk mobbad kallar jag det. Dem kallade mig alla sorters ord bland annat att jag var ful och tjock. Så när vi skulle börja 7:an var jag så glad för jag trodde jag kunde lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Men så blev det inte. där blev det värre och det var en kille vid namn Simon som jag minns mest. Varje lektion skulle han vända sig till mig och titta mig i ögonen och säga: "Fy fan vad ful du är" jag kom alltid på en feedback som t.ex. "Ska du säga?" men jag blev ändå sårad och jag hade inget självförtroende alls. Då sommaren till 8:an prata mina föräldrar med mig att det kanske är bäst att jag går ner i vikt om jag vill slippa detta och jag är så tacksam att de gjorde det för jag gick ner 16 kg i vikt och mådde bättre än någonsin och var nöjd över mitt utseende och jag trodde att skolan skulle gå mycket bättre. Men det gjorde det inte. Jag hade bara en vän i klassen men jag hade flera i andra skolor men bara i klassen hade jag en för alla såg mig fortfarande som tjocka Rebecca och ingen ville vara vän med mig och jag var för sårbar för att kunna lita på någon annan. I åttan så höll simon fortfarande på och jag minns på skolfotot så satt jag och han stod bakom mig och genom hela fotograferingen slog han sitt knä i min rygg om och om igen. Jag sa till han hela tiden men han struntade i det och det gjorde alla andra också. Ingen hjälpte en och jag förstår än idag inte varför. Detta är säkert för er ingenting men för mig var det mycket för jag var så sårbar och rädd att jag vågade inte göra något alls.
I 9:an slutade Simon och bytade klass och då trodde jag att jag kunde njuta av min sista tid på högstadiet men då kom en annan kille till klassen : Abdul. Han började hålla på ännu mer än Simon och varje gång han satt framför mig gjorde han något, han betedde sig som om jag var ett djur i bur och han kunde hålla på hur mycket han ville. Så när vi slutade nian var jag lycklig. Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv innan men jag var även nervös över gymnasiet för skulle de acceptera mig där eller göra något ännu värre. Detta oroa jag mig mycket över men gymnasiet är det bästa som hänt mig.

Jag är så tacksom för de vänner jag fått för de har förändrat mitt liv. Men när alla andra tittar tillbaka på sin högstadie tid och säger hur roligt de hade det ser jag tillbaka på hur rädd och sårad jag var och det gör mig ledsen. Detta är inget jag bara kan lämna och gå vidare utan detta kommer vara med mig resten av livet jag får bara göra det bästa av det. Allt detta gjorde mig till den person jag är idag.
Jag vill bara gå vidare i livet men här om dagen träffade jag på Abdul och han hånlog mot mig och det kändes som jag var tillbaka på högstadiet igen och då insåg jag. Jag kommer aldrig komma ifrån detta oavsett hur mycket jag än försöker. Jag har blivit mobbad 5-6 år och då vill folk jag ska glömma det på ett halvår!! Det går inte!

Mobbning ska inte finnas det är hemskt oavsett om det är psykiskt, fysiskt eller på nätet det är hemskt man förstör människors liv. Vi måste börja stå emot och säga: STOPP!!!

Om ni varit med om något sånt här så kontakta mig så kan vi prata om det. Min mail är: [email protected]

Knark, alkohol - heroin, öl, cider, sprit... Det är många barn och ungdomars uppväxt - och det har bland annat varit en del av mitt liv.

Från att jag föddes till att jag blev 12 år har jag levt nära inpå drogor och alkohol varje dag. Min mamma och pappa knarkade till att jag var 6 år gammal, sedan åkte mamma in på behandling tillsammans med mig och vi flyttade ifrån pappa ner till Skåne där mamma träffade min nuvarandra låtsaspappa som var alkoholist - något min mamma också blev. Från att jag var 6,5 år till jag var 12 var alkoholen en del av mitt liv. Det var oftast jag som fick se till att mina småsyskon fick mat i magen, mamma låg och sov hela dagarna och när jag kom hem från skolan var hon återigen full - likaså min låtsaspappa. Efter en hemsk natt, som jag minns rätt suddigt men väldigt tydligt på de hemskaste scenerna fick jag nog. Detta var när jag var i 12-årsåldern. Mamma och låtsaspappa hade druckit alldeles för mycket - de började bråka, låtsaspappa försökte strypa mamma och jag gav honom en spark på först smalbenet och sedan på skrevet och skrek åt honom att låta min mamma vara. Mina småsyskon stod och tittade på - de skrek och de grät. När jag vände mig om till mamma gav hon mig en örfil. Där gick gränsen.

Den natten ringde jag och berättade för hela min släkt hur det låg till, och min morbror fick åka ner från Göteborg för att hämta mig. Jag kunde inte vara kvar hemma. Efter att jag hade sprungit ner till min granne när mamma och låtsaspappa hade gått för att handla mer sprit, kom mamma tillbaka och hoppade på grannen som hade låtit mig vara där. Min morbror ringde polisen och jag sprang, barfota, till låtsaspappas mamma där jag fick stanna innan min morbror kom och hämtade mig. Polisen hade ringt mig innan och följt med mig hem för att jag skulle kunna packa min väska.

Om jag inte hade tagit mig mod till att berätta för min släkt hur jag hade det den natten, så vet jag inte hur allt hade slutat. Jag hade iallafall inte stått där jag står idag, med nyktra föräldrar. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag vågade göra det, och jag är evigt tacksam för att jag har så fina människor runt omkring mig som har stöttat mig och funnits här för mig.

Det är många barn och ungdomar som växer upp på ett orättvist sätt. Missbruk hos föräldrarna är tyvärr väldigt vanligt i vårt samhälle - och de som växer upp med det MÅSTE våga säga ifrån, agera - på något sätt. För sin egen skull. För att växa upp som jag gjorde har gett sina konsekvenser - jag kan inte lita på någon till 100%, särskilt inte på de som har svikit mig tidigare, men det har även gjort mig till en stark, omtänksam och snäll tjej. Hade jag inte sagt ifrån hade jag nog inte levt idag. Jag hade inte orkat mycket mer, och jag vill kunna hjälpa andra barn och ungdomar som har haft en liknande uppväxt som mig.

INGEN förtjänar det helvete man lever i med missbrukande föräldrar. Ingen. Och du som läser detta, och har haft detta problemet - tro ALDRIG att det är ditt fel. Aldrig. Om någon skulle vilja prata med mig så är min mejladress [email protected] och ni är varmt välkomna att prata med mig. Jag vill kunna hjälpa, jag vill ge mod till er som lever i detta helvete.

Rädda er själva, för er skull.

Idag stod jag framför speglen och återigen så allt jag kan tänka på är hur stora mina lår är, hur stor min mage är och hur ful mitt ansikte ser ut. Jag är trött på att tänka så här varje gång jag ser min spegelbild men det är sanningen, detta är allt jag kan tänka på. Sen så undrade jag till mig själv vad är det jag gillar med mig själv. Vad kom jag på...jo inget.
Jag vill bara vara stolt över min kropp och mitt ansikte och slippa skämmas över hur jag ser ut. Men under nästan hela mitt liv har jag blivit kallad ful och tjock och alla andra ord som sänkt mitt självförtroende. Så egentligen är det inte konstigt att jag ser mig själv som jag inte är. Jag vet vad jag kan göra med min kropp och det är att träna och äta nyttigt men är det nödvändigt för vissa. Det man egentligen borde göra är att börja älskar sig som man är. Acceptera att detta är jag och jag är vacker.
Jag jämför mig med alla i min omgivning men det ska man ju inte göra ju utan man ska titta sig i speglen och säga : Jag är vacker!
Jag ska börja med det för jag vill börja älska mig själv och ha detta självförtroendet som alla andra har som är stolta över hur de ser ut.
Om ni känner likadant som jag kan vi ju hjälpa varandra.

Kram
Rebecca

Nu måste jag skärpa mig för jag kan inte ha det så här. Jag mår dåligt hela tiden och jag äter riktigt dåligt. Jag måste börja äta bättre för då tror jag att jag slipper att må så här. Jag har fått sämre immunförsvar det vet jag och därför blir jag lätt sjuk men jag måste sluta med det. det känns som jag missar allt som händer runt mig. Att lärarna tycker jag är klen för att jag låter en förkylning slå mig och att kompisarna kanske tror att jag inte tycker om de mer för att jag inte varit där. Detta går jag bara och tänker på just nu och jag måste ändra på det. Jag vill att lärarna ska tycka att jag är duktig och att mina vänner inte ska tvivla på mig.
Så från och med idag ska jag se till att äta bra, äta extra mycket vitaminer och mineraler och röra mig mer. Det är ingen mer än jag som kan ändra på detta innan det är försent men jag känner mig ensam men jag ska ändå klara det.
Jag måste också se till att verkligen ta hand om min kropp, som att t.ex. alltid ha på sig strumpor så fötterna håller sig varma och att klä sig varmt nu på vintern så kanske jag hindrara att bli sjuk så lätt!


Det sista jag vill är att förlora mina vänner.
/Rebecca

Jag bestämde mig igår att jag verkligen ska försöka leva ett nyttigare och bättre liv. För på sista tiden har jag mått riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag tror verkligen detta beror på att jag äter dåligt och motionerar dåligt och jag känner mig alltid stressad. Så jag hoppas verkligen att genom ändra mina ätvanor så ska detta lösa sig lite. För denna helgen har varit den värsta på länge, jag har varit helt rastlös och har bara varit deprimerad.
Det jag också ska försöka göra är att gå på fler promenader för det är så skönt att bara gå ut och gå. Man kommer ut och får frisk luft och man känner sig mycket bättre. Som en bonus så får man motion på samma gång. Jag rekommenderar starkt att om ni mår dåligt så ta en promenad. Antingen själva eller med en vän/husdjur.

Jag hoppas detta verkligen funkar, det är ju som man säger "hoppet är det sista som dör ut".

/Rebecca

Rebecca: Jag heter Rebecca och bor i Skåne med min familj och min älskade vovve Gizzie. Jag är en galen & rolig tjej som älskar att ha kul och att umgås med mina kompisar. Jag älskar också mode och att shoppa och är helt galen i CHAILATTE!!! Jag hatar orättvisor och falska vänner, för det har jag gått igenom när vänner som svikit en och det har gjort att jag har svårt att lita på människor. I augusti förra året började jag på gymnasiet och där mötte jag nya underbara människor som verkligen förändrat min syn på livet. De har verkligen gett mig mer självförtroende i mig själv och de är de mest fantastiska människor jag någonsin mött. Mitt motto i livet är bara att "leva livet och att inte ångra någonting. Tänk inte på det du gjort utan tänk på det du kan göra", brukar jag säga till mig själv. Detta var lite om mig men mer kommer ni få veta om ni fortsätter läsa vår blogg.

Patricia: Mitt namn vet ni redan, bor i mellersta Skåne i en tråkig håla. Går i samma klass som Rebecca, första året på Samhällsprogrammet kan jag väl dessutom tillägga. Det jag älskar mest i världen är svårt att säga, det finns mycket jag tycker väldigt mycket om, men jag älskar min pojkvän, mina underbara vänner, min familj och sen älskar jag att sola & bada, äta gott och skratta. Är tillsammans med min pojkvän Jim sedan snart ett år tillbaka. Fritiden spenderas med plugg, pojkvännen och ibland en bra bok eller en film. Jag tar en dag i taget, och försöker njuta av livet trots att det är svårt. Mer får ni veta efter hand. PS. Ni kan kalla mig Patsy! DS.

Bloggen: Den kommer handla om vår vardag men även rätt mycket om stresshantering, självförtroende & självkänsla och träning & hälsa. Vi hoppas att vi kommer kunna lära er saker och att ni kan lära oss något. Och vi hoppas att alla kan acceptera varandra för vem man är, så vi kommer inte tollerera någon form av nätmobbing etc. Har ni synpunkter på vår blogg så kan ni berätta dessa i kommentarsfältet eller skicka över ett mejl till [email protected]. Välkomna åter!